A blast from the past

Jag var het den här dagen. Allting stämde. Flowet och rytmen stämde. Konditionen var bättre än på länge.

Så jag körde mot alla. Varenda thaiboxare fick minst tre ronder av mig. Jag var untouchable. Dodgade nästan varje slag som kom mot mig. Blockerade nästan varje spark. Dom attackerna som lyckades slinka in berörde mig inte ens. Ett litet stön och så var jag igång igen.

Sen kom Magnus Lilja in. Han hade sparkat lite på säck medans vi andra sparrats. Han tyckte nog vi andra var lite för små för att köra med honom. Lite för lätt motstånd, tyckte han.

Det var rondvila. Jag satt där - utanför mattan och andades tungt och drack vatten. Så kommer han fram, Magnus Lilja. 

Han säger ingenting. Han kollar bara på mig. Jag kollar upp på den här två meters mördarmaskinen och undrar vad han vill. Han viftar lite med ena handsken och pekar mot ringen. "Jaha", tänkte jag. Han vill köra med mig.

Låt mig nu förklara vem han är, Magnus Lilja. Han är en sån där kille man inte vill ha något otalt med. En sådan person man skrattar lite extra högt när han drar ett skämt. En sådan person man hälsar lite extra på när man är bland folk. Han inger respekt.



Så ser han ut. Nu förstår ni vad jag menar, va?

Så jag tar en sista klunk vatten, ställer mig upp och stretchar ut höften lite. "Ok, vi tar det lugnt nu då", säger jag. Han nickar bestämt. Vi slår ihop händerna. Och så kör vi.

Det känns bra. Flowet sitter i fortfarande. Jag dodgar och duckar för hans slag. Och så sitter den.

Ett kroppsslag sitter perfekt. Jag hör ett grymtande ljud samtidigt som slaget sitter. Han backar två steg. Kollar mig i ögonen och så slår vi ihop händerna igen. För att visa att allt är okej.

Men jag märker att stämningen är förändrad. Han kör inte samma stil. Han står på distans och jabbar mot mig. En jabb. Två jabbar. En till jabb.

"Han tänker köra en luring", tänkte jag för mig själv. Så jag bestämde mig för att stoppa honom. "Nästa jabb", sa jag för mig själv.

Han jabbar. Jag ser den och jag glider under jabben. Här sker allt i ultrarapid.

Jag ser att han vänder sig om samtidigt som han jabbar. Men jag kan inte göra något. Allt går så sakta. Jag ser bara hans rygg och jag hinner tänka "Han lurade mig!". Och så smäller det. Det enda jag ser är en gigantisk häl innan det smäller. Jag hör ett krossande ljud. Känner att det ilar i mitt ansikte.

Och så blev det tyst. Alla slutade träna. Istället springer dom till mig. "Shit! Hur gick det?", hör jag. "Det är lugnt", mumlar jag fram. "Fan förlåt! Du måste till sjukhuset. Jag betalar! Helvete!".

Och så kollar jag i spegeln. Näsan pekar mer mot örat än mot munnen. Jag gick aldrig till sjukhuset den dagen. Vet inte varför.

Än idag är min ena näsborre hälften så stor som den andra. Än idag pekar min näsa snett. Än idag kommer Lilja fram och kommenterar min näsa. Nu för tiden, på ett skämtsamt sätt.

Och än idag ber jag om ursäkt för att min näsa var i vägen.

Det var ju, trots allt, Magnus Lilja.