A blast from the past

Det här är lite svårt för mig att berätta. Lite väl intimt, kanske. Men vad vore en blogg om man inte bjöd på sig själv.

Året var 2002. Jag vägde närmare hundra kilo, hade ett ögonbryn och såg ut som en blandning av Shrek och Mowgli. Mitt liv cirkulerade runt datorspel. Jag satt där, vid min dator och spelade QuakeWorld den här dagen. Jag skulle bli störst, bäst, och vackrast. I QuakeWorld.

Vissa av er kommer nog inte kunna tro det här. Att jag var sån. Men ni får ta mitt ord på det.

Min mage strulade, minns jag. Hade inte skitit på tio dagar. Något var fel. Men jag brydde mig inte. Det kommer väl när det kommer, tänkte jag.

Och det kom. Tro mig, det kom. Rejält.

Jag satt där på toaletten och väntade förväntansfullt. Det tryckte på ett behagligt sätt från början. Sen kände jag att det började vidgas mer än vanligt. Smärta började uppstå, mina stön blev mer och mer ljudliga. Jag började svettas i floder.

Någonting händer, sa jag för mig själv. Något är fel.

Det vidgades och vidgades i min ända. Jag var på bristningsgränsen. Mina ben började skaka okontrollerat. Och för första gången sen mellanstadiet började jag gråta. Det var tårar av blod. Jag grät som aldrig förr.

I ren panik lyfte jag på mina ädla delar för att inspektera skadorna. Jag överdriver inte när jag säger att skapelsen var lika bred som en colaburk och lika lång som en två-litrare.

Och jag knep och knep. Med ren muskelkraft lyckades jag, till slut, knipsa av korven. En våg av lättnad och rädsla infann sig. Jag visste att mitt lilla friska anus inte kunnat klara sig helskinnat från det här.

Jag torkade mig försiktigt och det kändes inte som det brukade. Det ömmade och det kändes blött. Jag lyfte på papperet med darriga händer och tittade. Och jag såg blod. En massa blod.

Jag släppte papperet och spolade. Tvättade mina händer och torkade bort mina tårar. Och så gick jag tillbaka, till mitt QuakeWorld, med en kudde till datorstolen.

Än idag känns inte mina pruttar lika distinkta som förr. Och det känns inte bra.