Längesen

Ja, jag vet. Jag har inte skrivit på flera veckor. Det var längesen nu.

Ni kanske känner er svikna. Lurade. Kanske tycker ni att jag borde lägga ner bloggen helt, istället. "Varför ska jag gå in varje dag när han ändå aldrig skriver", tänker ni. Och jag förstår er. Jag saknar er också.

Förut fick jag nästan dagligen höra kommentarer om mina inlägg. Det värmde. Ett tummen upp och en och annan skrattsalva kunde göra min dag. Få mig att vilja skriva mer. Visst tyckte jag att det var lite för mycket ibland. Lite larvigt, kanske. Men jag kan inte förneka att jag saknar det.

Jag saknar stunderna då jag fick lova mina vänner att inte blogga om saker som hänt. Att inte nämna vilka brudar dom dragit med hem, vilka saker dom hade gjort på fyllan.

Så nu sitter jag här. Och försöker hitta tillbaks.

Möte

På torsdag ska vi ha möte. Det var tydligen viktigt att jag skulle närvara, på det där mötet. Har fått påminnelse både på den privata mailen och SMS.

Något är i görningen. Så här har det aldrig gått till förut.

Jag är inte dum, jag. Det här handlar om vattenkanne-mailet. Det är jag säker på.

Jag är redo. En liten konferens-värdinna ain't got shit on me.

Robin

Han imponerade. Bättre än jag trodde faktiskt.

Den andra snubben med. Han som var så solbränd och hade såna perfekta colgate-tänder. Han var också grym.

Redan innan Robin skulle upp på scen märkte jag att han var grym. Han gick runt i cirklar i femton minuter och peppade sig själv. Som boxare gör inför viktiga matcher. Sånt gillar jag. Killer-instinkt.

En jävla grej det där. Stå där uppe och försöka få folk att skratta. Fy fan, vilken press det måste vara.

Be om lov

Igår kväll ringde jag ett mycket nervöst samtal. Det är så känsligt så jag vågar inte ens blogga om det.

Man kan kort säga att jag ringde och frågade om lov. Om det var okej. Jag har nog aldrig känt mig så mycket blatte som då.

Eller jo. Den gången jag och farsan var i Teheran och började bråka med snubben i kassan om priset på en säck ris. Det var nog värre.

Men jag ringde till slut. Och det gick bra.

Förvånansvärt bra faktiskt.

Stand up

Snart är det dags att jobba igen. Ikväll har Razze fixat dit någon standup-komiker. Robin Pålsson heter han. Tydligen kändis och så.

Någon som vet något om honom? Det är väl ingen sån där svenne-komiker som drar skämt om midsommarafton och hur fulla alla blir den dagen?

Han har tydligen någon egen talkshow på ettan. Eller tvåan kanske det var. Hur som helst så är det två kanaler vi blattar aldrig kollar på.

Verkar inte vara en Shan the Man, direkt.

Cheesecake

Idag tog den slut. Marina hade gjort den till mig. Och den var så förbannat god.

Jag tänkte jag skulle visa min uppskattning för henne, förklara hur mycket den betydde för mig. Den där cheesecaken.

Så jag skrev ett SMS till henne.

Helvete, Marina! Jag fattar inte. Det känns så overkligt. Jag visste att det skulle hända en dag, men inte så här tidigt. Känns som jag behöver prata med någon. Ring sen om du har tid.

Hon ringde direkt, stackaren.

"Men vad är det som har hänt" frågade hon, märkbart upprörd. "Jag vet inte hur jag ska säga det... Men min cheesecake är slut", svarade jag.

Så nu är jag "så jävla dum i huvudet" och hon tänker inte "prata med mig mer".

He he.

Hundbajs

Vem fan är så jävla äcklig som låter sin hund bajsa FETT mitt på trottoaren? Jävla idiotjävel! Sätter en hundring på att det var nån femtonårig wannabe-gangster med G-Unit keps som gick runt med sin pitbull.

Var du vittne till händelsen den 26:e Januari vid tjugotvå-tiden i Håsten, Varberg? Har du sett en yngre man med utländsk härkomst promenera längs Västgötagatan med kamphundar? Ring oss på Efterlyst.

Eller maila mig på shahin.ag@gmail.com. Så ska jag gladeligen bajsa ner hans skor också.

Vattenkannor

Fick ett mail häromdagen. En arbetskollega på mitt ena jobb tyckte att jag misskötte mig. Att jag gjorde ett dåligt jobb.

Hon bestämde sig för att göra något åt saken, så hon mailade mig. Och min chef. Hon förklarade ett och annat, för mig och min chef. Hon visade vart skåpet skulle stå.

Hej,

Ville bara meddela att när jag kom i går torsdag morgon var tavlan i receptionen inte okej, gamla guldetiketter satt kvar + att alla vattenkannor, både i hotellets lokaler och på buffeerna här på konf.centrat var halvfulla. Hade heller ingen låda med frukt att fylla på med.

Jag tyckte det var lite obehaglig stämning i det där mailet. Lite väl hårt, kändes det som. Det var ju trots allt bara några centiliter vatten det gällde. Så jag mailade tillbaks till henne. Och min chef.

God morgon!

Då jag jobbade i onsdags natt ville jag bara förklara min strategi när det gäller kannorna.

Vi nattisar har ett stort ansvar på natten. Hotellets öde ligger i våra händer.

En nattis har ett mycket viktigt uppdrag - to protect and serve. Och det var det jag gjorde, i onsdags natt.

Med ytterst noga och intränade rörelser fyllde jag kannorna med vatten. Ty jag har gjort det i snart två år och likt en mans toalettbesök, visste jag exakt när det var dags för sista droppen. Därefter kunde jag, utan minsta oro, röra mig fritt i mörkrets korridorer med mina sex kannor i högsta hugg. Utan att låta så mycket som en droppe vatten gå till spillo. För hotellets välvårdade golv, bör förbli välvårdat - håller du inte med?

Jag tror mitt mail kommer lätta upp stämningen lite, mellan oss. Tror inte ni?

Konsekvenser

Allt som skrivs här ger konsekvenser. Kanske inte för er. Men för mig.

Jag kan inte skriva vissa saker, utan att såra vissa personer. Jag kan inte skriva vissa saker, utan att få vissa konsekvenser.

Kanske har det varit det som fått mig att inte skriva mer. Jag vet inte. Men det känns mer och mer som att jag inte borde bry mig. Jag kan inte bära allas problem på mina axlar, känns det som.

Kanske är det dags, att skita i.

Engelska på Facebook

Har ni också sådana vänner? Sådana som lägger upp bilder på Facebook och skriver bildtexten på engelska. Eller som uppdaterar sin status, med engelsk text. Fastän dom är svenskar.

Försöker man nå ut till en bredare publik, en internationell sådan? Vad är det man vill nå ut med, egentligen? Sina semesterbilder och statusmeddelanden?

Jag tycker det hela är lite märkligt. A little bit strange, så att säga.

Hur har han det

Jag undrar hur min vän Nastic mår. Har han det bra, där borta? Äter han bra? Sover han bra?

Om du nu läser detta Rebecka, så ta hand om honom. Han är inte som alla andra, min vän Nastic. Han behöver lite extra omtanke ibland.

Han är lite svårväckt. Tjata på honom tills han går upp. Typ så här.



Brygg en kopp kaffe till honom på en gång, annars blir han på dåligt humör. Svart. Inget socker. Till frukost gillar han färska frallor, gärna med majonnäs på.

Sätt på bra musik. Han gillar John Legend, Michael Jackson och Kanye West, på morgonen.

Ta hand om honom, Rebecka!

Kanske

Orden har inte samarbetat med mig på sistone. Jag har inte kunnat sätta ord på saker och ting som hänt i mitt liv. Kanske har jag tröttnat. Kanske skiter jag i att det är hundratals som läser min blogg, varje dag. Min blogg.

Kanske, kan jag skylla på febern. Att den inte får mig att hitta orden, hitta känslan. Kanske, kan jag skylla på jobbet. Att jag haft mycket att göra.

Jag vet inte. Men kanske.

Gårdagen

Idriz: Brushan, vänta. Jag kommer snart.
Jag: Vart ska du? Kom igen, dansa!
Idriz: Argherghagh.
Jag: Va?

Och så gick han och satte sig, drog bort gardinerna och lade den största pizzan jag någonsin sett. Mitt på dansgolvet, men ändå bakom gardinerna. Ingen märkte någonting. Han kollade bara på mig och log.

Och så fortsatte vi dansa.

Fy fan, vad jag älskar dig!

Nej, jag ska inte blogga om det

På sistone har jag fått höra mycket "Jaha, ska du blogga om det här nu?".

Igår var en sådan dag. Jag hade ett riktigt skitpass på jobbet. Saker hände som inte får hända. Saker hände som jag inte trodde skulle hända. Inget stort eller så. Men det var jag som hade ansvaret. Och inget får hända då.

"Ta det lugnt nu, Shahin! Gå inte hem och blogga om det här nu", fick jag höra.

Nu är jag hemma. Och bloggar inte om det där.

A blast from the past

Jag var het den här dagen. Allting stämde. Flowet och rytmen stämde. Konditionen var bättre än på länge.

Så jag körde mot alla. Varenda thaiboxare fick minst tre ronder av mig. Jag var untouchable. Dodgade nästan varje slag som kom mot mig. Blockerade nästan varje spark. Dom attackerna som lyckades slinka in berörde mig inte ens. Ett litet stön och så var jag igång igen.

Sen kom Magnus Lilja in. Han hade sparkat lite på säck medans vi andra sparrats. Han tyckte nog vi andra var lite för små för att köra med honom. Lite för lätt motstånd, tyckte han.

Det var rondvila. Jag satt där - utanför mattan och andades tungt och drack vatten. Så kommer han fram, Magnus Lilja. 

Han säger ingenting. Han kollar bara på mig. Jag kollar upp på den här två meters mördarmaskinen och undrar vad han vill. Han viftar lite med ena handsken och pekar mot ringen. "Jaha", tänkte jag. Han vill köra med mig.

Låt mig nu förklara vem han är, Magnus Lilja. Han är en sån där kille man inte vill ha något otalt med. En sådan person man skrattar lite extra högt när han drar ett skämt. En sådan person man hälsar lite extra på när man är bland folk. Han inger respekt.



Så ser han ut. Nu förstår ni vad jag menar, va?

Så jag tar en sista klunk vatten, ställer mig upp och stretchar ut höften lite. "Ok, vi tar det lugnt nu då", säger jag. Han nickar bestämt. Vi slår ihop händerna. Och så kör vi.

Det känns bra. Flowet sitter i fortfarande. Jag dodgar och duckar för hans slag. Och så sitter den.

Ett kroppsslag sitter perfekt. Jag hör ett grymtande ljud samtidigt som slaget sitter. Han backar två steg. Kollar mig i ögonen och så slår vi ihop händerna igen. För att visa att allt är okej.

Men jag märker att stämningen är förändrad. Han kör inte samma stil. Han står på distans och jabbar mot mig. En jabb. Två jabbar. En till jabb.

"Han tänker köra en luring", tänkte jag för mig själv. Så jag bestämde mig för att stoppa honom. "Nästa jabb", sa jag för mig själv.

Han jabbar. Jag ser den och jag glider under jabben. Här sker allt i ultrarapid.

Jag ser att han vänder sig om samtidigt som han jabbar. Men jag kan inte göra något. Allt går så sakta. Jag ser bara hans rygg och jag hinner tänka "Han lurade mig!". Och så smäller det. Det enda jag ser är en gigantisk häl innan det smäller. Jag hör ett krossande ljud. Känner att det ilar i mitt ansikte.

Och så blev det tyst. Alla slutade träna. Istället springer dom till mig. "Shit! Hur gick det?", hör jag. "Det är lugnt", mumlar jag fram. "Fan förlåt! Du måste till sjukhuset. Jag betalar! Helvete!".

Och så kollar jag i spegeln. Näsan pekar mer mot örat än mot munnen. Jag gick aldrig till sjukhuset den dagen. Vet inte varför.

Än idag är min ena näsborre hälften så stor som den andra. Än idag pekar min näsa snett. Än idag kommer Lilja fram och kommenterar min näsa. Nu för tiden, på ett skämtsamt sätt.

Och än idag ber jag om ursäkt för att min näsa var i vägen.

Det var ju, trots allt, Magnus Lilja.

Svensk sjukvård är ett skämt

Jag sitter på vårdcentralen. Morsan behöver lite recept. Jag fick kölapp nummer 49 av en man som inte orkade vänta längre.

Nu ropade dom in nummer 47. Snart.

Alldeles nyss tog en äldre man en kölapp. Jag tror han sjunger på den sista versen, så att säga. Han tar väldigt djupa men snabba andetag. Han kolar nog av när som helst. Stackaren.

Nu är det min tur.

Jag hoppas han klarar sig.

Ledighet och jobb

Imorgon vankas det jobb. Det ska bli kul. Ser lite sönderslagen ut i ansiktet sen träningen, bara. Men det är okej. Brudar gillar sånt.

Nu hoppas jag min kära svenne-chef, Jonny, lyckas hitta en ersättare för mig på lördag. Nastic ska nämligen ha sin avskedsfest.

Jag vill ta farväl av min vän, det förtjänar han. Inte sånt där svenne-farväl. Ni vet - skaka hans hand, kolla han i ögonen och säga "Ha de gött och sköt om dig nu!". Samtidigt som han får en bestämd men vänskaplig klapp på axeln. Inget sånt skit.

Han förtjänar inget mindre än en fet kram och tre blöta kyssar på varje kind. Äkta manlig kärlek.

Irani-style.

Jag är bara en helt vanlig blatte

Många kommenterar mina inlägg nuförtiden. Jag vet inte om det är Facebook-gruppen som skapat den här hysterin. Men det är kul!

Spåra inte ur nu, bara. Jag vill inte att tjejerna ska komma hit och tävla vem som fått mest uppmärksamhet från mig. Jag vill inte att grabbarna ska tävla om vem som känner mig mest.

Jag vill bara skriva. Det är allt jag vill.

Ur fokus

Har varit lite ur fokus idag. Lite oskärpt. Förlåt.

Freddan har fortfarande inte synts till. Han tog nog det hela hårt. Ett hårt slag mot hans mandom. Kom tillbaks, Freddan. Vi saknar dig!

Har feber och skit, idag. Känner mig allmänt off. Det är tur att det finns några sköna personer som förgyller ens natt.

Så, nu fick du ditt inlägg. Hoppas det smakar.

Jag klarar mig

Jag har fått flera uppmuntrande kommentarer som säger "Skit i dom! Du skriver bra!".

He he. Tack ska ni ha, mina vänner. Men jag behöver inga ryggdunkningar. Dom få negativa kommentarerna, som finns på den här bloggen, berör mig inte särskilt mycket. Jag klarar mig.

Det krävs lite mer än några hundra kilo för att komma åt mig.

Spårlöst försvunnen

Herregud, Freddan. Jag tänkte inte skada dig på riktigt. Det var ju bara på skämt. Ville bara lattja, lite. Jag gillar ju dig.

Inte ska du vara rädd för mig. Du hade bara behövt säga att du inte ville. Jag hade förstått.

Se så, Freddan. Det är ok. Du behöver inte gömma dig längre.

En kram?

Upprörda läsare

Jag ser att någon har tagit illa upp av saker jag skrivit här på bloggen. Någon har tagit åt sig.

Här har jag bjudit på mig själv, i över sextio inlägg. Jag har låtit er skratta åt mig. Jag har visat bilder på när jag hade ett kvinnobröst. Berättat om när jag spräckte min röv.

Och så kommer du in här, läser mina inlägg och blir upprörd över att jag inte gillar när tjocka och fula tjejer klänger på mig.

Jag tycker det är dåligt.

Jag har varit en av er - tjock och ful. Men jag kunde ändå bjuda på mig själv.

Utmanad

Igår utmanade Freddan mig. Han stod där med sina taniga armar och gestakulerade. "Imorgon, du och jag. Tio ronder", fräste han fram.

Han känner nog att han behöver bevisa något, Freddan. Han verkar trött på sin image som den snygga slanka bartendern på Cheers & Beers. Han vill visa sin manliga sida, sin djuriska sida. Visa att han kan mer än att blanda söta små rosa drinkar med paraply i.

I med tandskyddet, Freddan. På med handskarna. För idag är det du och jag.

Tio ronder.

Min vän, Nastic

Snart åker han. Lämnar mig här, ensam. I sex jävla månader.

 
Där är han. Han är den coola på bilden. Den som inte bryr sig, den som inte försöker se sexig och ball ut.

Det kommer va tomt, tråkigt och grått utan honom.

Sömnbrist och iPhone

Fattar inte varför jag vaknar så här tidigt, hela tiden. Efter fyra, fem timmars sömn så vaknar jag. Helt på automatik. Fattar inte.

Ronnie ska köpa en iPhone idag. Det enda han pratar om är vad han ska göra med den. Vilka program han ska installera. Hur han ska låsa upp den.

Herregud! År 2008 ringde - dom ville ha tillbaks sin telefon!

Håller ni inte med? Det går inte att köpa en iPhone nu, år 2009. Det är passé. Inte riktigt lika ballt längre, helt enkelt.

Jag är ledsen. Men du är lite sent ute, Ronnie. Min vän.

Kändis

Nu måste jag väl anses som kändis? På riktigt.



Det känns stort, mina vänner. Stort!

Tillbaks

Då var jag tillbaks på mitt gamla jobb igen.



Jättekul.

Fifa 09

Jag och Nastic förlorade precis en match mot Idriz.

Nu är han tuff, den där Idriz. Han är bäst. Han är on top of the world!

Jävla skitspel.

Alla har sin plats

Igår var det ett par tjejer som öppet kom fram och raggade på mig. Jag ska inte säga att det inte är smickrande. Det är det. Men två av dessa tjejer var under fem poäng av tio möjliga. Det var lite obehagligt, faktiskt.

Jag menar, när jag var tjock och ful gick jag inte fram och började ragga på brudar. Det fanns inte i min värld. Även fast jag såg ut som jag gjorde, var jag inte dum. Jag visste hur attraktion fungerade, hur samhällets normer såg ut. Av respekt för min egen självkänsla och för andra människor raggade jag, helt enkelt, inte. Det skulle aldrig falla mig in.

Det handlade inte om att jag var osäker. Det handlade inte om att jag inte vågade. Det handlade bara om att jag visste min plats.

Han saknar mig

Fick ett SMS igår från min kollega. Razze, ägaren på krogen jag jobbar på, ville tydligen hälsa mig något. Jag har alltid varit lite rädd för Razze. Men på sistone har jag märkt att vi börjat komma varandra närmare.

Igår natt fick jag först detta meddelande:
"Razze undrar om hon är så ful att du måste åka till Falun för att få ligga."

En timma senare får jag:
"Razze undrar om hon har hår på ryggen."

Jag tror det här är Razzes sätt att visa att han saknar mig. Tror ni inte?

Han saknar mig, helt klart.

A blast from the past

Det här är lite svårt för mig att berätta. Lite väl intimt, kanske. Men vad vore en blogg om man inte bjöd på sig själv.

Året var 2002. Jag vägde närmare hundra kilo, hade ett ögonbryn och såg ut som en blandning av Shrek och Mowgli. Mitt liv cirkulerade runt datorspel. Jag satt där, vid min dator och spelade QuakeWorld den här dagen. Jag skulle bli störst, bäst, och vackrast. I QuakeWorld.

Vissa av er kommer nog inte kunna tro det här. Att jag var sån. Men ni får ta mitt ord på det.

Min mage strulade, minns jag. Hade inte skitit på tio dagar. Något var fel. Men jag brydde mig inte. Det kommer väl när det kommer, tänkte jag.

Och det kom. Tro mig, det kom. Rejält.

Jag satt där på toaletten och väntade förväntansfullt. Det tryckte på ett behagligt sätt från början. Sen kände jag att det började vidgas mer än vanligt. Smärta började uppstå, mina stön blev mer och mer ljudliga. Jag började svettas i floder.

Någonting händer, sa jag för mig själv. Något är fel.

Det vidgades och vidgades i min ända. Jag var på bristningsgränsen. Mina ben började skaka okontrollerat. Och för första gången sen mellanstadiet började jag gråta. Det var tårar av blod. Jag grät som aldrig förr.

I ren panik lyfte jag på mina ädla delar för att inspektera skadorna. Jag överdriver inte när jag säger att skapelsen var lika bred som en colaburk och lika lång som en två-litrare.

Och jag knep och knep. Med ren muskelkraft lyckades jag, till slut, knipsa av korven. En våg av lättnad och rädsla infann sig. Jag visste att mitt lilla friska anus inte kunnat klara sig helskinnat från det här.

Jag torkade mig försiktigt och det kändes inte som det brukade. Det ömmade och det kändes blött. Jag lyfte på papperet med darriga händer och tittade. Och jag såg blod. En massa blod.

Jag släppte papperet och spolade. Tvättade mina händer och torkade bort mina tårar. Och så gick jag tillbaka, till mitt QuakeWorld, med en kudde till datorstolen.

Än idag känns inte mina pruttar lika distinkta som förr. Och det känns inte bra.

Mina vänner

Jag har ett par vänner som älskar att ställa till med jävelskap. Dom älskar att få mig förbannad. Det tycker dom är roligt.

Men ni lyckas inte, era satans jävla idioter!

Värdshuset

Nu är vi på väg mot kopparstaden, Falun. Redan nu känns det som att man är långt hemifrån.

Morsan behövde pissa så vi stannade vid en ödslig mack. Bredvid macken låg ett värdshus. Där kunde man pissa.

Jag följde med morsan in och visade vart toaletten låg. Medans jag väntade, lade jag märke till vad det var för typer som hängde där, i värdshuset.

Det var säkert tjugo personer som satt där inne. Samtalade och fikade. Det luktade lite konstigt, där inne. Som second hand. All möblering var byggt av gammalt trä.

Jag tittade mig runt efter någon som inte såg så white trash ut. Någon som inte hade en pingisboll till snusprilla under läppen. Någon som inte hade truckerkeps och jeans som hade samma passform som pyjamasbyxor.

"Är det verkligen genomresande personer som hänger här", tänkte jag. Det kändes inte så.

Medans jag stod där, funderandes, märkte jag att det helt plötsligt var tyst. Väldigt tyst.

Och där satt dom. Tysta och stirrandes på blatten.

Falun

Det var en grym kväll igår, det var det. Men inte särskilt grym för att vara nyår. Jag vet inte, men kändes som att det var vilken festdag som helst.

Nåja, nyår är över. Kostymen hänger i garderoben. Spriten är kvarglömd på förfesten. Baksmällan börjar ta form.

Och nu är det 2009.

Jag börjar mitt år med att dra till Falun och besöka min bror, hans sambo och min nyfödda brorsson Benjamin.

Hur börjar du det nya året?