Nu, efter tretton månader, kan jag andas. Likt en hund med strypkoppel har jag, visserligen, fått röra mig hyfsat fritt. Men strypkopplet har alltid skavt på min hals. Och när min matte själv behagat, ströps jag. Och jag hatade det.
Men nu mina vänner, är jag fri. Efter exakt tretton månader är jag fri.
Den idioten som kom på att tretton är ett oturstal kan dra åt helvete.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
så du har skaffat blogg igen haha. :)
Skicka en kommentar