Mitt första jobb

Året var 2004. Jag hade precis hoppat av gymnasiet. Jag behövde ett jobb. Och det var fort. Sökte överallt. En polare tipsade mig om sitt jobb. Jag kunde bli tidningsutdelare, tyckte han.

Du vet, den där skumma mörkhyade snubben som springer runt i din trappuppgång mitt i natten och slänger in tidningen i brevinkastet som om det vore en brevbomb från självaste Bin Laden. En sån skulle jag bli.

Nåväl, cash is king, säger dom. Jag provade på det. Det var faktiskt helt okej, i början. Fick turen nog att att bli upplärd av min polare. Men sen kom Dagen med ett stort D.

Dagen då jag skulle vara fullärd. Dagen då jag skulle springa omkring ensam hela natten. Jag och min mp3spelare, med Bob Marley i högsta volym.

Det spöregnade den dagen. Jag menar det. Inget jävla svensson-regn, utan riktigt jävla monsunregn. Så jag stod där, i spöregnet. Väntandes på den gula bilen som skulle släppa av mina tidningar jag skulle dela ut. Efter en fyrtio minuters försening, ser jag den gula bilen. Ut kommer en snubbe som såg ut som om han precis kom från skräckfilm-studio. Gul regnjacka med huva så ansiktet skymdes. Det enda jag kunde tyda på honom var kroppspråket. Han såg stressad ut.

Jag fick en bunt A4-papper som skulle föreställa min distriktsbok. Och så åkte han. Rivstart. "Boken" skulle jag använda för att se vilka lägenheter som skulle ha Aftonbladet, GP och så vidare.

Där stod jag, med en bunt A4-papper i min hand som, innan jag ens hunnit få på mig mina specialtillverkade fingervantar, blivit till en stor pappersmassa. "Helvete", fräste jag. Detta kommer bli en tung natt.

Men jag körde på, som jag alltid gör. En timma gick. Det tog längre tid än vanligt. Men med tanke på att jag var ny samt att jag var tvungen att försöka göra hela distriktet på minnet, var det förståligt.

Så ringer min telefon. "Vem fan ringer mig vid den här tiden", muttrade jag.

Chefen: Hej Shahin! Det har gått en timma nu, är du klar med ditt distrikt snart? Vi blev lite sena med tidningarna så det är viktigt att du rappar på.
Jag: Jo jag försöker, men har ingen bok för jag fick en bunt papper och den fungerade inte något vidare i regnet.
Chefen: Men herregud, det är ditt första riktiga arbetspass och du har redan börjat gnälla.
Jag: Va?
Chefen: Nu ser du till att sluta lata dig och sköta ditt jobb! Du ska fan inte förstöra våran statistik denna månad, hör du det?
Jag: (Tystnad)
Chefen: HÖR DU DET?!
Jag: (Klick)

Och så cyklade jag, med mord i sinnet, till närmaste container och dumpade dom hundratals kvarvarande tidningarna. Det var sista gången jag hörde från Kristina, min chef.

Om hon mot förmodan skulle läsa detta inlägg vill jag ta tillfället i akt och hälsa detta:

Kristina, du kan dra åt helvete!